Terveyskirjasto

Hae Terveyskirjastosta

Voit laajentaa hakua katkaisemalla sanan *-merkillä (esim. uni*).
Lue lisää
 »
 

Terveyskirjasto - Luotettavaa tietoa terveydestä

Borrelioosi
 
 

Multipel skleros (MS)

Patientinformation
6.5.2013
Teija Riikola, Irina Elovaara, Sari Atula och Finska Läkaresällskapet

God medicinsk praxis-rekommendation på finska «MS-tauti»1

  • Patientinformation i utskrivbar form på svenska «»1 (pdf)
  • Patientinformation på finska «MS-tauti»2

MS är en sjukdom i det centrala nervsystemet som ger symtom på olika ställen i kroppen. Symtomen varierar och de kan vara mer eller mindre kraftiga. De vanligaste symtomen är synstörningar, kraftlöshet i en eller flera extremiteter, känselrubbningar, ökad muskelspänning, koordinations- och balanssvårigheter samt värk och störningar i urinblåsans funktion. Sjukdomen och dess symtom behandlas med läkemedel och rehabilitering.

Vad är MS?

Vid MS bildas inflammationshärdar (så kallad plack) i det centrala nervsystemets vita substans, eller så minskar mängden myelin (demyelinisering). Myelin är ett ämne som finns runt det centrala nervsystemets nervfibrer och som behövs för att de elektriska impulserna ska fortplantas snabbare mellan hjärnan och resten av kroppen. Den myelinhaltiga vita substansen täcker det inre av hjärnan och ryggmärgens yttre skikt.

Vilka är symptomen vid MS?

MS börjar oftast som ett så kallat kliniskt isolerat syndrom (CIS, clinically isolated syndrome), med symtom från ett eller flera områden inom det centrala nervsystemet. Symtomen varierar beroende på var i det centrala nervsystemet myelinskadan har uppkommit.

De vanligaste symtomen på MS är

  • synstörningar (patienten ser suddigt eller dubbelt)
  • kraftlöshet eller kontrollsvårigheter i en eller flera extremiteter
  • känselrubbningar, domningar och ovanliga känningar, för kraftig muskelspänning
  • koordinations- och balanssvårigheter
  • störningar i urinblåsans funktion
  • värk, speciellt nervsmärta (neuropatisk smärta)
  • osedvanlig uttröttbarhet
  • störningar i de kognitiva funktionerna (till exempel minnesförmåga, uppmärksamhet och koncentration, reaktionsförmåga)
  • försämrad värmetolerans.

Hur diagnostiserar man MS?

Man diagnostiserar MS genom att utreda sjukdomsförloppet, speciellt perioder av försämring (skov), och med en neurologisk undersökning. Dessutom undersöker man hjärnan med magnetkamera, som är den bästa metoden att påvisa förändringar i hjärnans vita substans. Man tar också ett prov på ryggmärgsvätskan (via lumbalpunktion) som visar eventuella immunologiska avvikelser som MS har orsakat.

Patienter i riskzonen

OOckså om magnetundersökningen har visat demyelinisering och det finns immunologiska avvikelser i ryggmärgsvätskan hos patienter med CIS, är det möjligt att de övriga kriterierna för MS ännu inte uppfylls. Resultaten visar ändå att patienten löper stor risk att insjukna i MS. Då rekommenderar man en ny magnetundersökning om tre månader. Patienter med lägre risk följs upp med åtminstone en magnetundersökning inom tre till tolv månader. Om diagnosen säkerställs påbörjar man behandlingen.

Olika typer av MS

I Skovvis förlöpande MS (relapserande remitterande)

Mellan skoven mår patienten bra och är symtomfri. Under ett skov (försämringsskede, det vill säga relaps) förekommer nya neurologiska symtom eller en akut, tydlig försämring av gamla symtom som varar i minst 24 timmar och högst fyra veckor. Patienten återhämtar sig ofta fullständigt, men efter ett kraftigt skov kanske bara delvis så att han/hon har kvarstående symtom, till exempel störningar i rörelse- eller funktionsförmågan.

Sekundär progressiv MS

Skovvis förlöpande MS övergår ofta senare i en sekundärt progressiv (framskridande) form, då patientens funktionsförmåga avtar kontinuerligt oberoende av skov.

II Primär progressiv MS

En annan sällsyntare form av MS är den primärt progressiva formen där symtomen från början framskrider kontinuerligt utan förbättringsskeden.

Läkemedelsbehandling

Förstahandsläkemedlet vid skovvis förlöpande MS är betainterferon eller glatirameracetat som injektion. Om dessa läkemedel inte är effektiva, rekommenderar man fingolimod som tas via munnen eller natalizumab som ges som dropp på sjukhus.

Om MS har börjat med osedvanligt kraftiga symtom och patientens funktionsförmåga är betydligt nedsatt kan man börja behandlingen direkt med fingolimod eller natalizumab.

Det finns tillsvidare ingen effektiv behandling för sekundär progressiv och primär progressiv MS, men man undersöker hela tiden nya mediciner.

Akuta skov behandlas i första hand med kortison via munnen eller som injektion i en ven. Behandlingen är lika effektiv och säker på båda sätten. Kortisonbehandling kan användas också under graviditet och amning. Om kortisonbehandlingen inte hjälper mot akuta och svåra skov provar man med plasmaferes (plasmautbyte) eller immunoglobulin som injektion i en ven.

Biverkningar av läkemedelsbehandlingen

Interferonbehandlingen kan ge följande biverkningar: förkylningsliknande symtom, lokala hudreaktioner på injektionsstället, huvudvärk, depression, förhöjda levervärden och minskad mängd vita blodkroppar (leukopeni). Kraftiga förkylningsliknande symtom kan man lindra med inflammationsdämpande värkmediciner.

Vid behandling med glatirameracetat kan injektionsstället bli irriterat.

Behandling med fingolimod påbörjas polikliniskt eftersom pulsen kan bli långsammare och det kan uppstå störningar i hjärtats elektriska aktivitet när patienten tar den första tabletten.

De vanligaste biverkningarna av natalizumab är uttröttbarhet och allergiska reaktioner. Ibland förekommer det också ångest, övre luftvägsinfektioner och svullnader. Den allvarligaste biverkningen är en inflammation i hjärnan (progressiv multifokal leukoencefalopati), som kan utvecklas om behandlingen är långvarig och patienten har varit utsatt för JC-virus (ett allmänt virus som förekommer i kroppen hos många människor men som i allmänhet inte orsakar någon sjukdom). Uppgifter om biverkningarna «http://www.kaypahoito.fi/web/kh/potilaalle/naytaartikkeli/tunnus/nix01918»1 finns i den ursprungliga God medicinsk praxis-rekommendationens elektroniska bakgrundsmaterial (på finska).

Om man behandlar med betainterferon, fingolimod eller natalizumab följer man med eventuella biverkningar också med blodprov. Ibland måste man byta läkemedel på grund av blodprovsresultaten.

Rehabilitering

Rehabilitering är en viktig del av helheten vid behandlingen av MS. Till rehabiliteringen hör en bra första information om sjukdomen, en tillräcklig och vid rätt tidpunkt given anpassningsrådgivning (habilitering), muskelvård och rådgivning om motion samt individuell rehabilitering. Vid rehabiliteringen beaktar man sjukdomens individuella särdrag, speciellt uttröttbarheten, och rehabiliteringens krav bör anpassas till dem.

Följande rehabiliteringsformer kan vara till nytta för MS-patienter: uthållighetsträning, fysioterapi, yoga, övningar för bäckenbottnens muskulatur, psykologisk och neuropsykologisk rehabilitering samt rådgivning om levnadsvanor.

Patienten har rätt till rehabilitering som förbättrar hans/hennes arbets- och funktionsförmåga. Det är på kommunens ansvar att ordna medicinsk rehabilitering både inom primärvården och inom den specialiserade sjukvården. Rehabilitering av svårt invalidiserade MS-patienter under 65 år ska enligt lag ordnas av Folkpensionsanstalten (FPA) «http://www.kela.fi/web/sv»2.

Förekomst av MS

I Finland insjuknar ungefär 250 personer per år i MS. Förekomsten av MS i Finland hör till de största i världen och sjukdomen är den tredje största huvuddiagnosgruppen då det gäller invalidpension hos personer i åldern 16–44 år. Den skovvis förlöpande formen av MS är den vanligaste: 80–85 procent av patienterna insjuknar i den formen.

MS förekommer dubbelt så ofta hos kvinnor som hos män och den är vanligare i landets västra del än i de östra eller södra delarna. Enligt nyare undersökningar har förekomsten av MS ökat och de lokala skillnaderna har vuxit ytterligare.

Patientversionens text har uppdaterats enligt Finska Läkarföreningen Duodecims God medicinsk praxis-rekommendation av den medicinska redaktören Teija Riikola. Den har granskats av ordföranden för arbetsgruppen som har gjort rekommendationen, professor Irina Elovaara från Tammerfors universitet (ansvarsområdet för neurologi och rehabilitering), och specialistläkaren Sari Atula från HUCS neurologiska klinik har verkat som sammanställande författare. Översättningen till svenska är bekostad av Finska Läkaresällskapet.

Kotikuntasi terveyspalvelut

Valitse kotikuntasi