Etusivu » Uutta Terveyskirjastossa » Handledsfraktur (benbrott på strålbenets nedre del)

Handledsfraktur (benbrott på strålbenets nedre del)

Patientinformation
4.6.2017
Kirsi Tarnanen, Nina Lindfors, Toni Luokkala, Ville Mattila och Finska Läkaresällskapet

God medicinsk praxis -rekommendation på finska «Värttinäluun alaosan murtuma (rannemurtuma)»1

Den vanligaste frakturen i armen är fraktur på strålbenets nedre del. Den uppkommer vanligtvis när man tappar balansen och faller och handen nästan reflexmässigt sträcks ut. Speciellt på vintern är hala vägar en orsak till frakturer. I Finland konstateras cirka 12 000 handledsfrakturer årligen.

Antalet handledsfrakturer ökar klart i och med stigande ålder hos befolkningen. I själva verket finns det två toppar: det förekommer mest frakturer hos aktiva unga män och hos kvinnor efter klimakteriet. Hos unga personer är orsaken till frakturen ofta någon sportaktivitet (snowboard, skateboard) eller en trafikolycka. En delorsak hos äldre personer är att benbyggnaden blir skör (osteoporos). Hos personer äldre än 65 år är nästan 18 procent av alla frakturer handledsfrakturer.

Strål- och armbågsbenens anatomi

Strål- och armbågsbenen bildar underarmens benstomme. Lederna mellan dem i underarmens övre och nedre del gör att underarmen kan vridas runt. Det viktigaste stödet för alla leder är att armens benstomme är hel.

Symtom på handledsfraktur

Symtom på handledsfraktur är i allmänhet kraftig smärta efter skadan. Handleden kan vara svullen och ofta ser man med blotta ögat att ställningen är felaktig. En handledsfraktur kan inte diagnostiseras enbart utgående från symtom utan det behövs undersökningar.

En röntgenbild tas alltid vid misstanke om fraktur

Diagnosen på handledsfraktur grundar sig på röntgenbilden, som alltid är den första undersökningen vid misstanke om fraktur. Ibland kan det också behövas noggrannare bildundersökningar (till exempel datortomografi). Läkaren sätter sig in i patientens förhandsuppgifter och undersöker frakturområdet.

Handledsfrakturer behandlas traditionellt med gipsning

Handledsfrakturer behandlas oftast med gipsning De brutna benen i underarmen sätts på plats i lokalbedövning och ett gips anläggs från knogarna till övre delen av underarmen. Den rekommenderade gipsningstiden är 4–5 veckor. Man följer upp frakturläkningen med röntgenbilder vid veckorna ett, två och fem.

Gipsningen kan göras inom primärvården, företagshälsovården eller den privata sektorn. Vårdstället ger anvisningar om hur du ska förfara med den gipsade armen och när det är skäl att kontakta den behandlande läkaren.

Ibland är frakturen så komplicerad att den måste opereras. Behovet av operation bedöms vanligen inom den specialiserade sjukvården. Armen är ofta gipsad i ett par veckor också efter en operation.

Benvävnaden läks genom förbening

Frakturer läks genom förbening. Förbening sker antingen direkt mellan frakturstyckena eller genom att det bildas nytt ben. Benet läks i olika stadier.

Inflammationsstadiet

Frakturen orsakar en lokal vävnadsskada som sätter igång en inflammationsreaktion. Inflammationsstadiet varar i cirka 1–7 dagar. Det uppkommer blodutgjutning i frakturområdet och frakturstyckena är ännu fritt rörliga. Svullnaden som frakturen orsakar kan göra att lederna blir stela och fingrarna kanske inte heller rör sig normalt. Blodutgjutningen gör också att fingrarna kan vara blåaktiga och svullna.

Under inflammationsstadiet är frakturen smärtsam

Den akuta smärtan lättar i allmänhet inom ett par veckor och stör inte längre sömnen eller vardagssysslorna. Värkmedicin gör inte att frakturen läks snabbare, men den kan förhindra att smärtan blir kronisk, alltså övergår i långvarig värk. Vid akut smärta kan man använda paracetamol, antiinflammatoriska läkemedel eller en kombination av dem, men långvarigt regelbundet bruk av antiinflammatoriska läkemedel rekommenderas inte. Om dessa värkmediciner inte hjälper kan man tillsätta en svag opioid.

Om handleden är gipsad eller opererad och patienten får kraftig smärta bör den behandlande enheten kontaktas. Orsaken kan vara till exempel att gipset är för spänt. Detta kan öka risken för komplext regionalt smärtsyndrom (CRPS).

Största delen av patienterna tillfrisknar utan några problem, men en del kan ha lindrig värk i månader eller år.

Förbeningen sker under lång tid

Under 3–6 veckor börjar det i området bildas mjukt nytt ben som binder ihop frakturstyckena. Frakturområdet mineraliseras och blir stadigt under de följande 3–4 månaderna. Detta fortsätter ännu under flera år.

Man kan med olika mätare bedöma hur handledsfrakturen har läkt (till exempel visuell analog skala, VAS, som är ett smärtskattningsinstrument). Rehabiliteringen kan följas upp genom att till exempel undersöka handens tryckkraft, styrkan i pincettgreppet och handledens rörlighet.

Sjukskrivning och återgång till arbetet

Den behandlande läkaren bestämmer hur lång sjukskrivningen blir och hänvisar patienten till företagshälsovården för att planera återgången till arbetet.

Vid fysiskt lätt arbete (kontorsarbete och liknande) kan det vara möjligt att återgå redan efter 4–6 veckor. I allmänhet kan man återgå till ett tyngre arbete (med lyft eller bördor) 2–3 månader efter olycksfallet.

Om tillfrisknandet drar ut på tiden bedöms arbetsförmågan av den behandlande läkaren och företagshälsovården tillsammans.

Rehabiliteringen är väsentlig vid behandling av handledsfrakturer

Målsättningen är så litet kvarstående funktionsinskränkningar i armen som möjligt. Handleden bör vara så smärtfri som möjligt, lederna fullt rörliga och tryckkraften i handen god.

Rehabiliteringen kan ske till exempel genom egen träning enligt anvisningar av läkaren eller fysioterapeuten. Fysioterapin bör effektiveras speciellt om armen måste hållas orörlig länge, om den är kraftigt svullen, om frakturen är komplicerad, vid kraftig smärta, om fingrarna eller tummen är stela eller patienten av någon anledning inte vågar använda armen. Fysioterapin är i första hand aktiv och passiv rörelseterapi. Vid behov kan man tillsätta olika sorters ergoterapi.

Efter en fraktur är det viktigt att behandla också svullnad och smärta och att göra rörelseövningar med de fria lederna (armbåge, axel och fingrar). Aktiv lätt användning av fingrarna vid dagliga aktiviteter befrämjar rörelseförmågan.

Högläge och rörelseterapi kan användas för att behandla svullnad. Om armen har läkts bra efter operationen kan patienten börja med lätta rörelseövningar för handleden och underarmen ungefär två till fyra veckor efter operationen.

I den ursprungliga rekommendationen finns anvisningar för rörelseövningar för handleden (på finska):

Yrkesinriktad rehabilitering

Ändamålet med yrkesinriktad rehabilitering är att patienten kan fortsätta att arbeta eller kan återvända till arbetslivet. Om patienten inte återfår arbetsförmågan eller om man kan misstänka att skadan inom de närmaste åren i väsentlig grad minskar arbets- eller studieförmågan behövs yrkesinriktad rehabilitering.

Yrkesinriktad rehabilitering ordnas av pensionsbolag, försäkringsbolag, FPA och undervisningsväsendet. Rehabiliteringsundersökning, arbetsprövning och omskolning kan komma i fråga som yrkesinriktad rehabilitering. Den yrkesinriktade rehabiliteringsplanen uppgörs av den enhet som behandlar patienten (företagshälsovården, primärvården eller den specialiserade sjukvården). För detta behövs ett B- eller E-intyg.

Författare

Patientversionen är sammanställd utifrån Finska Läkarföreningen rekommendation Duodecims God medicinsk praxis av medicinska redaktören Kirsi Tarnanen. Den är granskad av ordföranden för arbetsgruppen för God medicinsk praxis, specialistläkaren i ortopedi och traumatologi samt handkirurgi Nina Lindfors från Tölö sjukhus, HNS, och den sammanställande skribenten för arbetsgruppen, specialistläkaren i handkirurgi Toni Luokkala från Mellersta Finlands centralsjukhus och God medicinsk praxisredaktören, t.f. professorn i ortopedi och traumatologi, överläkare Ville Mattila från ansvarsområdet för sjukdomar i rörelseorganen vid Tammerfors centralsjukhus.

Översättningen till svenska är bekostad av Finska Läkaresällskapet.

Ansvarsbegränsning

God medicinsk praxis -rekommendationerna är sammandrag gjorda av framstående experter gällande diagnostik och behandling av bestämda sjukdomar. De ersätter inte läkarens eller annan hälsovårdspersonals egen bedömning av vilken diagnostik och behandling som är bäst för den enskilda patienten då behandlingsbeslut fattas.