God medicinsk praxis-rekommendation på finska Kaksisuuntainen mielialahäiriö

Tidigare kallades bipolär sjukdom också manisk-depressiv sjukdom.

Mani och hypomani, vad är det?

Mani avser ett allvarligt förstämningssyndrom som kännetecknas av bland annat överdrivet förhöjd sinnesstämning eller irritabilitet, samt överdriven aktivitet som klart avviker från det normala. Hypomani är en mildare form av mani.

En blandad episod innebär att maniska och depressiva symtom uppträder samtidigt eller växlar mycket tätt.

Det finns två undertyper av bipolär störning: typ 1 och typ 2. Typ 1 innebär att patienten förutom depression också har tydlig mani eller blandade episoder. Typ 2 bipolär sjukdom avser ett tillstånd där patienten har depressiva tillstånd och hypomani.

Hur sjukdomen bryter ut

Bipolär sjukdom bryter vanligtvis ut i ung vuxen ålder, men den kan den börja i alla åldrar. I en finländsk studie var medelåldern vid sjukdomsutbrottet 22 år.

Ärftliga faktorer spelar en roll för uppkomsten av sjukdomen. Traumatiska upplevelser i barndomen (försummelse och övergrepp) kan predisponera för sjukdomen, likaså stressiga och belastande livssituationer.

Bipolär sjukdom är också förknippad med andra sjukdomar, och många lider någon annan psykiatrisk sjukdom samtidigt, såsom ångest, ätstörning, personlighetsstörningar eller alkoholberoende.

Till bipolär sjukdom hör en betydande risk för självdestruktivt beteende och ibland självdestruktiva handlingar. Sådana tankar bör alltid rapporteras till vårdgivaren.

Att identifiera sjukdomen

För att en patient ska få rätt typ av behandling är det viktigt att identifiera vilken sjukdom det är fråga om.

Hos mer än hälften av patienterna börjar den bipolära sjukdomen med en depressiv fas, vilket gör att det är svårt att ställa diagnos och diagnosen kan bli fördröjd: den kan inte fastställas förrän man ser om patienten utvecklar en första hypomani, mani eller blandad episod.

Alla deprimerade patienter bör redan inom primärhälsovården, företagshälsovården eller studerandehälsovården tillfrågas om de någonsin har haft perioder med ökad aktivitet i sina liv. Om bipolär sjukdom misstänks, ska patienten hänvisas till den specialiserade psykiatriska sjukvården för att ställa diagnos.

Andra möjliga orsaker (somatisk sjukdom, läkemedelsbehandling, rusmedel) som kan ligga bakom symtomen måste uteslutas. Särskilt hos äldre är det också nödvändigt att överväga om beteendemässiga symtom kan bero på till exempel en framskridande demenssjukdom.

Som en del av identifieringen av sjukdomen kan screeningsenkäten MDQ användas.

De maniska och depressiva stadierna växlar om

En manisk episod börjar ofta plötsligt och varar från två veckor till fem månader. Under en manisk episod är patienten i allmänhet mycket driftig, fartfylld, rastlös, pratsam och energisk, behöver bara lite sömn och kan vara irriterad. Hallucinationer och vanföreställningar kan också förekomma.

Under manin kan patienten skaffa sig svåra problem genom att använda rusmedel hämningslöst, bete sig hänsynslöst i trafiken, inleda oöverlagda mänskliga relationer eller vara vårdslös i ekonomiska frågor.

Under en manisk episod kommer patienterna vanligtvis in för behandling på andras initiativ och ofta också oberoende av sin vilja.

Patienten bör skickas till sjukhus om hen är allvarligt självdestruktiv, psykotisk, oförmögen att ta vara på sig själv eller har svårt nedsatt funktions- eller omdömesförmåga. Om en patient med allvarliga symtom inte vill söka behandling är det lämpligt att kontakta hälsostationen på patientens bostadsort.

De depressiva episoderna varar i genomsnitt cirka sex månader, men sällan mer än ett år (utom för äldre). Under den depressiva fasen tappar den drabbade intresset för omgivningen, känner inte välbehag och kan vara exceptionellt trött.

Grundprinciperna för behandlingen

Målsättningen för den akuta behandlingen är eutymi, det vill säga att patienten är symtomfri eller har endast obetydliga eller övergående symtom. När detta har uppnåtts inleds underhållsbehandling för att förhindra både nya episoder av förstämningssyndrom och mildare symtom mellan episoderna.

För att behandlingen ska fungera så bra som möjligt är det nödvändigt att utse en ansvarsperson för varje patient.

Anhöriga och patientens nära krets bör ingå i behandlingen om patienten så önskar. Särskild uppmärksamhet bör ägnas patientens minderåriga barns välbefinnande.

En kombination av läkemedelsbehandling och psykosocial behandling

Läkemedelsbehandling

Den huvudsakliga läkemedelsbehandlingen är humörstabiliserande läkemedel enligt sjukdomsstadiet: litium och/eller humörstabiliserande antiepileptika och antipsykotika.

Läkemedelsbehandlingen väljs på individuell basis och man bör ta hänsyn till läkemedlens biverkningar och interaktioner (för mer information, se artikeln: Psykoosilääkkeiden haittavaikutukset Psykoosilääkkeiden haittavaikutukset (på finska, Biverkningar av antipsykotika).

Valproat är kontraindicerat. Detta innebär att valproat inte kan användas under graviditet eller hos kvinnor i fertil ålder som kan bli gravida.

Underhållsbehandling med läkemedel

När symtomfrihet har uppnåtts fortsätter man med underhållsbehandling. Vid bipolär störning av typ 1 rekommenderas livslång underhållsmedicinering, vid typ 2 beror behandlingstiden på symtombilden och dess svårighetsgrad.

När situationen har stabiliserats, vilket innebär att patienten har varit symtomfri eller har haft högst lindriga kvarvarande symtom under en tillräcklig tidsperiod (1–3 år), kan underhållsbehandlingen överföras från den specialiserade vården till primär- eller företagshälsovården. Även i detta fall är samarbete mellan olika parter som är involverade i behandlingen viktigt.

Psykosocial behandling

En annan viktig behandlingsform är psykosocial behandling, som kan vara antingen individuell eller grupp- eller familjebaserad.

Behandlingsformerna kan innefatta psykoedukativ gruppbehandling (information om sjukdomen, analys av återfall, sätt att minska risken för återfall), kognitiv beteendeterapi (ifrågasättande av automatiska tankar och föreställningar, arbete med presymtom och att få regelbundna vanor), familjebehandling (information för hela familjen, övning av kommunikations- och problemlösningsfärdigheter), interpersonell terapi (med fokus på sociala rytmer, sambandet mellan förstämningssymtom och sociala relationer och roller) eller internetbaserad terapi.

Psykosociala behandlingsformer är inte lämpliga som enda behandling, utan adekvata humörstabiliserande läkemedel måste alltid också användas. Psykoedukation bör erbjudas alla patienter med bipolär sjukdom. Dess syfte är att stödja patienten, tillhandahålla information, engagera i medicineringen, lära känna igen de tidiga symtomen på sjukdomen, följa upp förändringar i sinnesstämningen (humördagbok), reglera dygnsrytmen och göra det lättare för patienten och de anhöriga att anpassa sig till sjukdomen.

Funktions- och arbetsförmåga

Bipolär sjukdom påverkar ofta funktionsförmågan. Patientens funktionsförmåga bedöms på många olika livsområden: att ta hand om sig själv och sitt välmående, att klara familjelivet och andra mänskliga relationer, att klara sig i arbetslivet och särskilt i det nuvarande arbetet samt fritidsaktiviteterna.

I bedömningen är det viktigt att konkret ta reda på vilka funktioner patienten klarar av och vilka inte, och hur situationen har förändrats jämfört med tiden innan sjukdomen bröt ut. Bedömning av körhälsan är en del av bedömningen av funktionsförmågan.

Arbetsförmågan hos en person med bipolär sjukdom beror på det aktuella sjukdomsstadiet och på det individuella sjukdomsförloppet. En regelbunden dygnsrytm är viktig.

Rehabilitering

Rehabiliterings- och anpassningskurser ordnas som medicinsk rehabilitering för personer med psykiska störningar. Man kan ansöka till dem exempelvis som FPA:s behovsprövade rehabilitering eller genom Centralförbundet för mental hälsa eller andra aktörer inom tredje sektorn.

Psykoterapi kan erhållas inom den offentliga hälso- och sjukvården eller av privata psykoterapeuter på egen bekostnad, med betalningsförbindelse eller med stöd av FPA. Psykoterapi kan också beviljas som FPA:s krävande medicinska rehabilitering. FPA:s rehabiliterande psykoterapi är avsedd för att stödja eller förbättra arbets- eller studieförmågan om den är hotad på grund av psykiska störningar hos personer i 16–67 års ålder.

Arbetspensionsrehabilitering är yrkesinriktad rehabilitering som ordnas och bekostas av arbetspensionsbolagen för att förhindra arbetsoförmåga och förbättra möjligheterna att arbeta, när en person som arbetar stadigvarande hotas av invalidpension de närmaste åren, eller inte mera på grund av hälsoskäl kan fortsätta i sitt tidigare arbete.

Om man inte har rätt till arbetspensionsrehabilitering kan man också ansöka om yrkesinriktad rehabilitering via FPA. Målet med yrkesinriktad rehabilitering är att hjälpa patienten att sysselsättas, att fortsätta att arbeta eller att återgå till arbetet trots sjukdomen. I praktiken kan det till exempel innebära arbetsprövning, arbetsträning eller omskolning.

Uppföljning

Under uppföljningen bör man utvärdera behandlingens effekt samt följa upp symtomen och hur patienten mår. Eftersom läkemedelsbehandling alltid kan ge biverkningar bör man följa upp om sådana förekommer (för mer information, se artikeln: Lääkehoidon seuranta Kaksisuuntaisen mielialahäiriön lääkehoidon seuranta: somaattiset haitat, Uppföljning av läkemedelsbehandling, på finska).

Mera information om ämnet

  • Terveyskirjasto (på finska): Kaksisuuntainen mielialahäiriö (Bipolär sjukdom)
  • Psykporten : i Psykporten, som är öppen för alla, hittar du information, egenvårdsprogram, guider, symptomnavigatorer och servicesökningar.
  • Psykporten: Bipolär sjukdom
  • Psykisk hälsa Finland rf: Kaksisuuntainen mielialahäiriö (Bipolär sjukdom, på finska)

De organisationer som omnämns i patientversionen ger mera information i ämnet. Finska Läkarföreningen Duodecims redaktion för God medicinsk praxis svarar inte för kvaliteten eller tillförlitligheten på uppgifter som andra organisationer har gett.

Författare

Patientversionen är uppdaterad utifrån Finska Läkarföreningen Duodecims rekommendation God medicinsk praxis Kaksisuuntainen mielialahäiriö av medicinska redaktören Kirsi Tarnanen.

Texten har kommenterats av utvecklarsocialarbetaren och erfarenhetsexperten Päivi Rissanen och experten på socialt arbete Riikka Mettälä från Centralförbundet för mental hälsa.

Texten har granskats av ordföranden för arbetsgruppen God medicinsk praxis, docenten i psykiatri, psykoterapeut Kirsi Suominen (Helsingfors stad, FPA och Ilmarinen), arbetsgruppens sammanställande författare, specialistläkaren i psykiatri Susanna Lähteenmäki från Helsingfors stads undersöknings- och behandlingscentrum för bipolär störning samt redaktören för God medicinsk praxis, specialistläkaren i psykiatri Tanja Laukkala från Finska Läkarföreningen Duodecim.

Översättningen till svenska är bekostad av Finska Läkaresällskapet.

Ansvarsbegränsning

God medicinsk praxis- och Avstå klokt-rekommendationerna är sammandrag gjorda av experter gällande diagnostik och behandling av bestämda sjukdomar. Rekommendationerna fungerar som stöd när läkare eller andra yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården ska fatta behandlingsbeslut. De ersätter inte läkarens eller annan hälsovårdspersonals egen bedömning av vilken diagnostik, behandling och rehabilitering som är bäst för den enskilda patienten då behandlingsbeslut fattas.