God medicinsk praxis-rekommendationen på finska Hammasperäiset äkilliset infektiot ja mikrobilääkkeet

Med antibiotikaprofylax avser man en enda dos, oftast en tablett, som man tar 30–90 minuter före behandlingen. Med den vill man förhindra en infektion i området man behandlar, eller att en infektion förvärras eller sprider sig.

Vissa infektioner måste man fortsätta att medicinera också efter behandlingen. Då tar man en tablettkur under 3–5 dagar efter att tandläkaren har gjort behandlingen.

Allmänt om infektioner

Symptom på en tandrelaterad infektion är smärta i och kring den infekterade tanden, och svullnad i vävnaderna omkring den. Lymfkörtlarna kan också vara svullna, och andedräkten kan lukta illa. Det kan göra ont i den infekterade tanden om man knackar på den, den kan kännas högre än normalt, och den kan vara en aning rörlig. Tandköttet kan vara svullet och ömt, och det kan komma var eller blod vid tandköttskanten eller ur själva tandköttet.Största delen av de akuta, plötsliga infektionerna i munnen och käkarna har sitt ursprung i tänderna. I allmänhet är de blandinfektioner, förorsakade av bakterier som också normalt finns i munnen.

Infektionerna utgår oftast från området kring en tandrot, eller från en infektion i området kring en bestående tand som håller på att bryta fram. Visdomständer som kommer fram i trångställning är ett gott exempel på det. Andra faktorer som lätt leder till tandrelaterade infektioner är till exempel infektioner i tändernas stödjevävnader (parodontit), tand- eller käkfrakturer, och om man nyligen har gjort kirurgiska ingrepp i munnen, som till exempel en svår extraktion (utdragning) av en visdomstand.

Riskfaktorer

Här nedan finns faktorer som kan öka risken för att en tandrelaterad infektion ska sprida sig lokalt, och leda till en allmän infektion:

  • oskötta tänder, och tänder i dåligt skick
  • en infektion som utgår från en kindtand i underkäken
  • rökning, riklig användning av alkohol eller droger
  • allvarliga allmänsjukdomar, sjukdomar som försvagar immunsystemet och behandlingen av sådana sjukdomar, psykiatriska sjukdomar, dementi, över 60 års ålder och diabetes.

Symptom

Normala symptom på en tandrelaterad infektion är smärta och svullnad i området kring den infekterade tanden. Lymfkörtlarna kan också vara svullna, och andedräkten kan lukta illa.

Den infekterade tanden kan vara öm när man knackar på den, den kan kännas högre än normalt, och den kan vara lite rörlig. Tandköttet kan vara ömt och svullet, och det kan komma blod eller var från tandköttet eller tandköttsfickan.

Om infektionen är verkligt allvarlig, och fordrar sjukhusvård, har man de ovan nämnda symptomen, och dessutom svårt att svälja, tala, öppna munnen, vända på huvudet och kanske till och med svårt att andas. Hög feber och symptom som utvecklas snabbt är också tecken på en allvarlig infektion. Om du har ett enda av de symptomen ska du genast kontakta hälso- och sjukvården.

Undersökning

Man reder ut orsakerna till en infektion i munnen med en noggrann anamnes (patientens bakgrundsuppgifter), genom att man undersöker patienten, och genom att ta de bilder som behövs.

Om patienten visar tecken på att infektionen sprider sig, har allmänna symptom eller en allvarlig allmän sjukdom, så behövs det ofta också laboratorieprov.

Användning av antibiotika vid tandvård

Man överväger alltid antimikrobiell medicinering individuellt. Oftast behövs den innan man ska göra kirurgiska ingrepp inom ett infekterat område, eller om patientens infektionsrisk är mycket hög på grund av sjukdom, eller på grund av behandlingen av en sjukdom.

Att behandla en infektion med antibiotika utan att man gör något åt dess orsak är meningslöst. Infektionen behandlas i första hand genom att man avlägsnar orsaken till den, till exempel så att man tar bort en tand, eller öppnar en abscess.

Om det finns skäl att använda antibiotika, så är en engångsdos 30–90 minuter före åtgärden i allmänhet tillräckligt.

Om man ger antibiotika som en engångsdos använder man i första hand amoxicillin, och för penicillinallergiker kefalexin eller klindamycin, beroende på typen av allergisk reaktion.

Om man behöver fortsätta antibiotikabehandlingen efter behandlingen av tanden väljer man normalt i första hand penicillin, som vid behov kombineras med metronidazol. För penicillinallergiker väljer man kefalexin, vid behov kombinerat med metronidazol, eller klindamycin, beroende på typen av allergisk reaktion. En normal kur räcker 3–5 dagar.

Inflammationen efter behandlingen kan eventuellt läkas snabbare om man sköljer munnen med munvatten som innehåller klorhexidin.

Antibiotika vid barntandvård

Den primära behandlingen av en infekterad mjölktand är extraktion – man tar bort tanden.

Antibiotika behöver man i situationer där ett friskt barn har en tandrelaterad infektion som förvärras snabbt, ger svullnad i ansiktet, feber och en allmän sjukdomskänsla, eller om barnets immunförsvar är onormalt, antingen på grund av sjukdom, eller på grund av behandlingen av en sjukdom.

Förebyggande åtgärder

Man rekommenderar, att infektioner i tänder och käkar ska skötas före operationer där man sätter in främmande föremål i kroppen (hjärtklaffar, led- eller blodkärlsproteser), före öppen hjärtkirurgi och organtransplantationer, och innan man påbörjar medicinering som kraftigt försvagar immunförsvaret (immunsuppressiv behandling).

Det är också viktigt att behandla infektioner i munnen innan man utsätter käkregionen för strålbehandling, och innan man påbörjar behandling med osteoporosmediciner, speciellt om de används i cancerfall, och under behandlingen.

Uppföljning

En noggrann uppföljning av patientens tillstånd, och klara, både muntliga och skriftliga direktiv om den fortsatta vården, är viktiga när det gäller behandlingen av tandrelaterade infektioner, eftersom det kan vara svårt att bilda sig en klar uppfattning om prognosen. Det räcker inte att bara behandla infektionen, man måste också säkra patientens smärtmedicinering och en tillräcklig munhygien.

Om symtomen inte minskar avsevärt inom 3 dygn, eller blir värre, ska man genast göra en ny bedömning. Vid en infektion som snabbt förvärras ska man gärna bedöma terapisvaret redan dagen efter att man påbörjat behandlingen.

Patienten ska alltid kontakta den behandlande tandläkaren eller jouren om febern stiger eller om det uppstår andra tecken på en allvarlig infektion (se under rubriken Symptom).

Hur vanliga är infektionerna?

Lindriga tandrelaterade infektioner är vanliga. I allmänhet kan de skötas med ett besök hos en tandläkare.

Allvarliga infektioner, som kräver behandling på sjukhus, förekommer årligen hos 5,4 – 11 per 100 000 personer.

Hos barn är allvarliga infektioner i munregionen, som kräver sjukhusvård, sällsynta.

Tandrelaterade infektioner, som spridit sig, och kräver sjukhusvård, är livshotande.

Regelbunden tandvård är det bästa sättet at förebygga tandrelaterade infektioner.

Patienter med en akut, tandrelaterad infektion, undersöks alltid genast. Om vården kan påbörjas snabbt och är effektiv kan man hindra att infektionen blir mera komplicerad.

Författare

Patientversionens text är baserad på Läkarföreningen Duodecims God medicinsk praxis-rekommendation Mikrobilääkkeet hammasperäisten infektioiden hoidossa ja komplikaatioiden ehkäisyssä och utformad av Kirsi Tarnanen, redaktör med ansvar för att stödja patienternas delaktighet.

Texten har granskats av ordföranden för arbetsgruppen som gjort upp God medicinsk praxis-rekommendation, docenten, specialisttandläkaren i munnens mikrobiologi, kliniska läraren, specialistläkaren, ansvarsläkaren Hannamari Välimaa vid Helsingfors universitet och HUS, och redaktören vid arbetsgruppen God medicinsk praxis, specialisttandläkaren i parodontologi Marja Pöllänen från Läkarsällskapet Duodecim.

Översättningen till svenska av patientversionen har gjorts av Odontologiska Samfundet i Finland r.f (OSF).

Ansvarsbegränsning

God medicinsk praxis- och Avstå klokt-rekommendationerna är sammandrag gjorda av experter gällande diagnostik och behandling av bestämda sjukdomar. Rekommendationerna fungerar som stöd när läkare eller andra yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården ska fatta behandlingsbeslut. De ersätter inte läkarens eller annan hälsovårdspersonals egen bedömning av vilken diagnostik, behandling och rehabilitering som är bäst för den enskilda patienten då behandlingsbeslut fattas.