God medicinsk praxis-rekommendation på finska Virtsankarkailu (naiset)

Fyra typer av urininkontinens

  • Ansträngningsinkontinens: urinläckage när trycket i bukhålan ökar, till exempel vid löpning, hoppande, lyft, hosta eller nysning.
  • Trängningsinkontinens: urin läcker ofta i stora mängder i samband med plötslig och stark urinträngning
  • Blandad urininkontinens: symtom av både ansträngnings- och trängningsinkontinens.
  • Överfyllnadsinkontinens: urinläckage när blåsan är överfull och inte töms ordentligt. Detta kan åtföljas av svårigheter att urinera och känsla av att urinen blir kvar i blåsan, eller att man inte alls känner urineringsbehov.

Termen överaktiv blåsa används också ofta. Det innebär ett tätt och tvingande urineringsbehov. Symtomet kan också vara förknippat med urininkontinens.

Riskfaktorer

Urininkontinens tilltar med åldern, och andra faktorer som ökar risken är fetma, diabetes, förlossningar och att livmodern opererats bort (hysterektomi).

Levnadssättet inverkar också. Till exempel kan rikligt vätskeintag, rökning och alkohol förvärra urininkontinensen.

Symtom på urininkontinens kan förekomma i samband med vissa neurologiska sjukdomar, såsom stroke eller demenssjukdom.

Undersökningar

Basundersökningar, behandling och uppföljning av urininkontinens kan utföras inom primärvården. Specialistvård kan behövas om symtomen är allvarliga, om konventionell behandling inte hjälper tillräckligt, eller om man misstänker en sjukdom.

På läkarmottagningen diskuteras symtomen: när de började, vilken typ av men de orsakar och i vilka situationer urinen läcker.

En grov uppskattning av typen av urininkontinens kan göras med två frågor:

  • Läcker det urin när du plötsligt anstränger dig, hostar eller nyser? Detta tyder på ansträngningsinkontinens.
  • Känner du ibland ett så starkt urineringsbehov att du spiller urin innan du hinner till toaletten? Detta tyder på trängningsinkontinens.

Dessutom görs en gynekologisk basundersökning. Vid behov kan ett hosttest utföras (se video Hosttest Yskäisytesti (video)) och residualurin kan mätas (hur mycket urin som finns kvar i urinblåsan efter toalettbesök).

Se även figur på finska Undersökning av urininkontinens hos kvinnor inom primärvården Naisten virtsankarkailun selvittely avoterveydenhuollossa.

Behandling

Träning av bäckenbottenmusklerna

Träning av bäckenbottenmusklerna under och efter en graviditet förebygger urininkontinens i samband med graviditet och förlossning.

Träning av bäckenbottenmusklerna (se anvisning på finska Lantionpohjan lihasten harjoitteluohje) är den primära och ofta tillräckliga behandlingen för mild till måttlig ansträngningsinkontinens.

Vid behov kan en yrkesperson inom vården som är insatt i ämnet bedöma bäckenbottenmusklernas funktion, till exempel med ett fingertest (se tilläggsinformation på finska Fingertest av bäckenbottenmuskler Lantionpohjan lihasten sormitestaus).

Levnadssätt

Övervikt ökar risken för urininkontinens. Om du är överviktig kan viktminskning minska urininkontinensen avsevärt.

Förstoppning bör behandlas eftersom den kan förvärra urininkontinensen.

Läkemedelsbehandling

Läkemedelsbehandling planeras alltid individuellt.

För behandling av trängningsinkontinens används beta 3-agonister och antikolinerga läkemedel. I studier minskade de urininkontinensen med cirka 30 procent.

Särskilt hos äldre är beta 3-agonister den primära läkemedelsbehandlingen, eftersom antikolinerga läkemedel har fler biverkningar.

Andra behandlingsformer

Lokalt östrogen administrerat i slidan kan lindra symtom som har börjat efter klimakteriet.

Stimulering av skenbensnerven kan minska symtom på trängningsinkontinens.

Elektriska apparater för användning i hemmet (TNS, TENS, EMS, NMES) kan användas för att behandla stress-, trängnings- och blandad urininkontinens. Se materialet med tilläggsinformation på finska Elektroterapi i hemmet för behandling av urininkontinens.

Botulinumtoxin A-behandling administreras i blåsmuskeln. Det kan minska frekvensen av trängningsinkontinens. Behandlingen kan övervägas om andra behandlingar inte har gett tillräcklig lindring. I studier minskade behandlingen trängningsinkontinens med i genomsnitt 43 procent.

Bandoperation och gel som injiceras runt urinröret

Svår ansträngningsinkontinens kan effektivt behandlas med så kallad bandoperation.

Polyakrylamidhydrogel är det vanligaste fyllmedlet som injiceras runt urinröret (se bild Virtsaputken ympärille ruiskutettavan polyakrylamidihydrogeelin ruiskutustekniikka ja ruiskutuskohdat). Metoden används för att behandla ansträngningsinkontinens. Den är inte lika effektiv som bandkirurgi, men komplikationer uppstår mer sällan.

Äldre

För urininkontinens hos äldre är läkemedelsfria behandlingar att föredra. Läkemedel kan ofta göra mer skada än nytta hos äldre.

Hos äldre kan urininkontinens ha samband med nedsatt rörlighet och funktionsförmåga, såväl som andra kroniska sjukdomar.

Motion och fysisk aktivitet kan förebygga urininkontinens.

Att gå på toaletten kan underlättas på många sätt: kläder som är lätta att öppna, hjälpmedel (till exempel upphöjd eller flyttbar toalettsits, stickbäcken) och anpassningar i hemmet (tillräcklig belysning, stödhandtag, avlägsnande av mattor och trösklar). Vid behov kan en fysioterapeut eller ergoterapeut hjälpa till att bedöma vilka hjälpmedel som behövs i vardagen.

Att begränsa vätskeintaget hos äldre bör vanligen undvikas på grund av risken för uttorkning. Det är viktigt att förebygga och behandla förstoppning.

Viktminskning är inte en primär behandling för urininkontinens hos äldre eftersom det kan leda till förlust av muskelmassa och styrka (sarkopeni).

Vissa läkemedel kan också orsaka eller förvärra urininkontinens.

Egenvård

  • Träna dina bäckenbottenmuskler regelbundet. Träningen hjälper, men det kräver uthållighet! Om du är osäker på om du gör övningarna på rätt sätt, be om vägledning till exempel av en bäckenbottenfysioterapeut.
  • Tänk på viktkontrollen. Hos överviktiga personer kan viktnedgång avsevärt minska urininkontinensen.
  • Åtgärda förstoppning.
  • Använd hjälpmedel och vårdmaterial vid behov, till exempel absorberande bindor, inkontinensskydd, sängskydd eller vaginalstöd. Du kan också diskutera dessa med sjukvårdspersonal.

Uppföljning

Behovet av uppföljning beror på vilken behandling som används och hur besvärande symtomen är.

Om medicinering mot trängningsinkontinens inleds utvärderas situationen vanligtvis efter 2–3 månader. Om medicineringen fortsätter bedöms behovet av behandling och eventuella förändringar vanligtvis med 1–2 års intervall.

Mera information om ämnet

  • Terveysirjasto på finska: Urininkontinens hos kvinnor
  • Terveyskirjasto: Urininkontinens – träningsinstruktioner
  • Hälsobyn/Kvinnohuset: Urininkontinens
  • Hälsobyn/Rehabiliteringshuset/Guider: Rehabiliteringsguide för urininkontinens

De organisationer som nämns i patientversionen ger ytterligare information om ämnet. Finska Läkarföreningen Duodecims redaktion för God medicinsk praxis svarar inte för kvaliteten eller tillförlitligheten på uppgifter som andra organisationer har gett.

Författare

Texten har uppdaterats utgående från Läkarföreningen Duodecims rekommendation God medicinsk praxis Virtsankarkailu (naiset) av redaktör Kirsi Tarnanen som stöder patienternas delaktighet.

Texten har granskats av ordföranden för arbetsgruppen för God medicinsk praxis, professor, överläkare, specialistläkaren i obstetrik och gynekologi Tomi Mikkola från HUS Kvinnoklinik Helsingfors universitet; sammanställande författaren, specialistläkaren i obstetrik och gynekologi och gynekologisk endoskopi Seija Ala-Nissilä från ÅUCS kvinnoklinik och Åbo universitet; och redaktören för God medicinsk praxis Aleksi Raudasoja från Finska Läkarföreningen Duodecim.

Översättningen till svenska är bekostad av Finska Läkaresällskapet.

Ansvarsbegränsning

God medicinsk praxis- och Avstå klokt-rekommendationerna är sammandrag gjorda av experter gällande diagnostik och behandling av bestämda sjukdomar. Rekommendationerna fungerar som stöd när läkare eller andra yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården ska fatta behandlingsbeslut. De ersätter inte läkarens eller annan hälsovårdspersonals egen bedömning av vilken diagnostik, behandling och rehabilitering som är bäst för den enskilda patienten då behandlingsbeslut fattas.