God medicinsk praxis-rekommendation på finska Eteisvärinä

  • Utskrivbar PDF på svenska
  • Patientinformation på finska Eteisvärinä

Faktorer som ökar risken

Åldern är den faktor som ökar risken mest: upp till tjugo procent av personer över 75 års ålder lider av förmaksflimmer. Förutom åldern ökas risken av högt blodtryck, hjärtsjukdomar, diabetes, fetma och sömnapné samt hög alkoholkonsumtion, rökning och andra nikotinprodukter.

Symtom

Symtomen på förmaksflimmer är individuella och varierande: oregelbunden hjärtrytm, nedsatt prestationsförmåga, trötthet, ångest och yrsel.

En del har kraftiga symtom, men rytmstörningen kan också vara helt symtomfri. Symtomens svårighetsgrad beskrivs med hjälp av klassificeringen EHRA som har fyra nivåer.

Diagnosen grundar sig på EKG

Basundersökningar är patientintervju, klinisk läkarundersökning och EKG. Vid behov tas laboratorieprov och hjärt-lungröntgen och hjärtat undersöks med ultraljud. Ibland behövs också arbetsprov (så kallat belastnings-EKG) och andra noggrannare hjärtundersökningar.

Att beakta vid behandlingen

Vid behandlingen beaktas patientens underliggande sjukdomar och hur svåra symtom förmaksflimret ger.

Särskilt viktigt är behandling av predisponerande faktorer samt korrekt utförd antikoagulationsbehandling för att förebygga trombos (blodproppar).

Frekvens- eller rytmkontroll

Som behandlingslinje för förmaksflimmer väljs antingen frekvenskontroll eller rytmkontroll.

Frekvenskontroll, där förmaksflimret blir bestående, är ett bra alternativ speciellt för äldre och för patienter med lindriga symtom.

För patienter med svåra symtom av rytmstörningen är det bästa alternativet i allmänhet att återställa den normala hjärtrytmen (sinusrytmen) och att förhindra att rytmstörningen kommer tillbaka, så kallad rytmkontroll.

Vid en akut episod av förmaksflimmer är det viktigt att bedöma risken för trombos och hur länge episoden varat för att kunna bedöma om kardioversion (återställande av den normala rytmen) kan utföras genast eller först efter tillräckligt lång antikoagulationsbehandling (mer än 3 veckor).

Kardioversion görs på sjukhus antingen med elektrisk konvertering eller med läkemedel.

Återfall av symtomgivande förmaksflimmer kan förebyggas med antiarytmiska läkemedel. Läkemedelsbehandlingen väljs individuellt.

Ifall förmaksflimret inte reagerar på läkemedelsbehandling kan en kateterablation utföras.

De arytmifokus som utlöser förmaksflimmer är vanligtvis belägna i lungvenernas basala region. Målet med ablation är att isolera dessa områden så att extraslag inte längre kan utlösa en arytmi (så kallad isolering av lungvenerna).

Pacemakerbehandling hjälper inte mot förmaksflimmer.

Förebyggande av trombos orsakad av förmaksflimmer

Det viktigaste för prognosen för en patient med förmaksflimmer är antikoagulansbehandling. När förmaksflimmer konstateras bör man alltid överväga om det behövs antikoagulansbehandling.

Beslutet om antikoagulationsbehandling fattas med hjälp av riskpoängskalan CHA2DS2VA, där även risken för blödning vägs in.

Personer som är äldre än 75 år eller som tidigare har haft en cirkulationsstörning i hjärnan har extra stor risk för trombos.

Andra faktorer som ökar risken är bland annat hjärtsvikt, förhöjt blodtryck, diabetes och ateroskleros (åderförkalkning).

Antikoagulansbehandling förebygger stroke effektivt. Idag används främst direkta antikoagulantia (apixaban, dabigatran, edoxaban, rivaroxaban) och ibland warfarin för att förebygga trombos.

Att byta från warfarin till direkt antikoagulans kan vara lämpligt om resultaten av blodkoagulationstesterna (det så kallade INR-testet) inte är tillräckligt bra, men väl genomförd warfarinbehandling behöver inte ändras.

Acetylsalicylsyra (ASA) bör inte användas för att förebygga trombos vid förmaksflimmer eftersom effekten är dålig. En stor del av patienterna behöver bestående antikoagulansbehandling.

Regelbunden uppföljning

Förmaksflimmer är en kronisk sjukdom som kräver regelbunden uppföljning.

Det är vanligtvis lämpligt att göra den första kontrollen cirka sex månader efter att förmaksflimmer diagnostiserats. Därefter avtalas individuellt om uppföljningsbesök.

För största delen av patienterna kan uppföljningen ske inom primärvården.

Förmaksflimmer i ljuset av siffror

Det uppskattas att det för närvarande finns cirka 230 000 patienter med förmaksflimmer i Finland.

Förmaksflimmer är sällsynt hos unga människor, men blir snabbt vanligare med åldern. En av tre personer över 55 år kommer att uppleva förmaksflimmer under sin livstid.

Mera information om ämnet

Hjärtförbundet:

  • Förmaksflimmer är ett vanligt besvär
  • Hjärtvänlig kost för patienter med förmaksflimmer

Hjärnförbundet:

  • Förmaksflimmer (på finska)

Terveyskirjasto:

  • Förmaksflimmer och förmaksfladder (flutter) (på finska)

Hälsobyn:

  • Förmaksflimmer

De i patientversionen nämnda organisationerna ger mera information i ämnet. Finska Läkarföreningen Duodecims redaktion för God medicinsk praxis svarar inte för kvaliteten eller tillförlitligheten på uppgifter som andra organisationer har gett.

Bra att veta

Fiskoljepreparat förhindrar enligt nuvarande kunskap inte återfall av förmaksflimmer, och i vissa fall kan de till och med vara skadliga: de kan öka risken för blödning om de används i kombination med antikoagulationsbehandling.

Författare

Patentversionen är uppdaterad utifrån Finska Läkarföreningen Duodecims uppdaterade God medicinsk praxis-rekommendation Eteisvärinä av ansvariga redaktör Kirsi Tarnanen som stöder patienternas delaktighet.

Texten har granskats av arbetsgruppens ordförande, specialistläkaren i kardiologi och inremedicin Pekka Raatikainen från HUS Hjärt- och lungcentrum och God medicinsk praxis-redaktören, specialistläkaren i kardiologi och inremedicin Tuula Meinander från Finska Läkarföreningen Duodecim.

Översättningen till svenska är bekostad av Finska Läkaresällskapet.

Ansvarsbegränsning

God medicinsk praxis- och Avstå klokt-rekommendationerna är sammandrag gjorda av experter gällande diagnostik och behandling av bestämda sjukdomar. Rekommendationerna fungerar som stöd när läkare eller andra yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården ska fatta behandlingsbeslut. De ersätter inte läkarens eller annan hälsovårdspersonals egen bedömning av vilken diagnostik, behandling och rehabilitering som är bäst för den enskilda patienten då behandlingsbeslut fattas.